%20(1).jpg)
Replotbor på säljakt. Bild: Finna.fi
Livet i fäälan
Säljakt på havets nyckfulla villkor
”... vattnet och främst våra hav hysa ännu i riklig mängd för fiskarne farliga fiender. Bland dessa äro sälen och uttern de vådligaste. Dessa skulle, om de ej vid alla tider och tillfällen eftersattes, med all sannolikhet föröka sig så talrikt, att de i synnerhet för havsfiskaren snart skulle äventyra hans även annars nödtorftiga bärgning.”
(H. Sjöberg, Kvarkens söner och döttrar)
Under långa tider var säljakten ett sätt att klara livhanken här ute i skärgården. Dels jagade man för skinnets, späckets och köttets skull och dels för att begränsa sälarnas framfart i fisket. Men livet i fäälan var inget enkelt liv, utan ett spännande liv fyllt av äventyr. Ett äventyr som började i slutet av februari-början av mars och fortsatte i 12-13 veckor.
För att bege sig ut i langfälan krävdes en hel del förberedelser. Först och främst behövde man en båt, fälbåten, som förutom att fungera som färdmedel även användes som lägerplats under veckorna på isen. Tidigare (1800-talet) var båtarna större till formatet med en längd upp till 10-11 meter (34-36 fot) och ca 3 meter breda (10 fot). Besättningen bestod då av 7-8 man, men i och med att båtarna blev mindre, ”endast” 8-9 meter (28-30 fot) krympte också besättningen till 4-5 herremän.
Fälbåten var bred i fören med en järnskodd köl och järnringar, som dragselarna kunde fästas i, längs sidorna. Den var byggd för att lätt kunna dras upp på isen så ”... dess främre del redan från mitten av bottnen betydligt sneddas uppåt mot fören”. Utformningen bidrog också till att båten böjde isen under sig och kilade inte fast i isen. Befann man sig mellan två isränder som pressades mot varandra placerade man fören mot ena iskanten och skuffades på så sätt upp på isen.
.jpg)
Säljägare på väg ut i fäälan. Bild: Finna.fi
Förutom den större båten hade man också med sig mindre jullar som användes i själva jakten. Jullarna hade man egna kälkar till för att dra dem fram på isen.
Båtarna packades fulla med utrustning och proviant drogs från hamnen ofta norrut till Ritgrund med hästar, raitase. För raitase användes en häst per man. När man raita klart låg man vid Ritgrund och väntade, ibland flera veckor, på att isläget och vädret skulle bli gynnsamt.
Sen vandrade, rodde eller seglade man iväg. Ibland bar det iväg norrut. Andra gånger över mot svenska sidan. Det var långa sträckor man rörde sig på, ända upp till Kemi och ner längs såväl svenska som finska sidan. Allt beroende på isläget. När fälmännen hittat en lämplig plats att inleda jakten från så slog man läger. Båten drogs upp på isen, ett tyg spändes över bommen som skapade tältet man bodde i. Det kunde bli kallt i tältet, speciellt när temperaturen vissa nätter kunde leta sig ner mot minus 20 grader. Men det var bara att krypa ner och försöka överleva under fällarna. Besvärligare blev det däremot om det blåste hårda vindar, då visste man inte om man vågade somna eftersom isen kunde spricka upp.
Med fälbåten som bas for man iväg på jakt. En av männen stannade kvar och vaktade båten för läget på isen kunde snabbt ändras ifall det blåste upp eller vädret slog om. Endera vandrade man iväg över isen eller så tog två man fäljullan och gav sig iväg. I jullen satt jägaren fram och skulle vara klar att krypa iland när man kom till isen där sälarna fanns. Den andra höll jullen på plats. Man kunde också skjuta sälarna direkt från jullen om läge gavs.
Viktigt var att man under jakten hade fälbåten inom synhåll så att man kunde orientera sig. Jaktade man med rännstången så höll jägaren vänster hand på handtaget och vänster knä vilade på stången. Med den lediga foten sparkade fälmannen sig fram och rände över svåråtkomlig is och gled över remnor och öppningar mot målet.
Det var vanligt att man fick runt 100 sälar under en resa. Vid god fångst tog man endast skinnen, späcket och käkarna som användes som bevis för att få ut skottpengar tillvara. En del av köttet åts under resans gång. Väl hemma tog man hand om skinnet, späcket kokades till tranolja och köttet kokades. En stor del av fångsten tog man med sig in till stan och sålde på torget. Skinnet fick man ett bra pris på av skinnhandlare.
Säljägaren Villas-Gusti (Replotbon Gustav Erikssons minnen)
Villas-Gusti minns en gång när de fått följe av en båt från Norra Vallgrund när resan inte började på bästa sätt. Båtarna gav sig av från Ritgrund, förbi Mickelsörarna och upp mot Stubben, utanför Nykarleby. Utanför Stubben mötte de ett smalt isbälte som de skulle igenom.
Båten Villas-Gusti färdades i låg före och skulle ta sig upp på iskanten. ”Tagen upp gubbin” ropades det från den andra båten. Vilken gubb, funderade Gusti och tittade omkring sig. Då var de bara två i båten, och de skulle vara tre. Den tredje hade stått i framstammen och skulle hoppa iland på isen men isen visade sig vara såran så det enda de andra såg var mössan som flöt. De fick upp mannen och tog sig upp på iskanten. Sämre gick det för de från Norra Vallgrund för när de skulle upp på isen.
Båten som männen från Norra Vallgrund färdades i var nyare med en ny wickströms motor. Fina saker. Men så fastnade propellern i isen när de försökte ta sig upp. Isen var i rörelse och det hela slutade med att deras båt pressades sönder. De hann rädda fäljullen och slå en tross om vattenröret på motorn. Sedan fick de stå och se på när isen vek ihop båten som en pengbörs med gevär, utrustning och proviant fortsättningsvis i den. De kämpade till sena kvällen innan de fick upparbetat motorn som de drog iland till Stubben där de satte in den i en fiskarbastu. Därifrån fortsatte Gusti och hans medkumpaner vidare norrut i fälan medan norrbys tog sin fäljulle och knallade iväg till Monäs. Väl där tog de bussen hem. Men skam den som ger sig, väl hemma i Norra Vallgrund rustade de upp en gammal motorbåt och for ut i seinfäälan istället. En säl fick de det året.
Villas-Gusti låg i fälan många år, det gick inte att vara borta, man måste dit, man fick det med blodet. Han färdades med en lite nyare båtmodell, en ca 6,5 meters (21 fot) motorbåt med en 3,5 hästars Olympia. Ibland var det samma gubbar i båten, ibland olika. Gusti deltog både i laangfäälan och seinfäälan. Det längsta han var ute var 13 veckor, från 2.3-31.5 och då väntade hemmafolket inte hem dem mer.
En av gångerna fastnade de i isen utanför Kemi. Det hela slutade med att en isbrytare kom till undsättning och hissade upp båten i däverten och körde dem mot öppet vatten på svenska sidan. Det hela gick inte helt fritt från oro då isbrytaren körde genom områden med så hög is att de var rädda båten skulle skadas av isen. En annan gång fick de ro hela vägen från Kalajoki hem. Fälan, det går inte att föreställa sig, det ska upplevas.
Laangfäälan började i slutet av februari eller i början av mars. Laangfäälan var tryggare när man kunde dra in åt isen. "Laangfäälan var tryggare när man kunde dra in åt isen. Där får man sova, där är man trygg. Vecka ut och vecka in. Månad ut och månad in". Seinfäälan började i början eller mitten av maj, beroende på isläget. Under seinfäälan var livet oroligare än på laangfäälan. En "Pytare" är en jägare med bössa och rännstång som smyger på sälen.
(Villas-Gusti)
.jpg)
Replotbor i säljakt i början av 1900-talet. Bild: Finna.fi
Signaleringssystem
Sälskyttarna hade utarbetat ett signaleringssystem. Vid fara avlossades två skott tätt på varandra. Efter skotten reste den nödställda ett ”reet” (nödmärke) genom att ställa rännstången att stå. Om det inte hängde något föremål på stången visste kamraterna att den nödställda kunde undsättas utan båt men hängde till exempel en mössa eller en tröja på rännstången betydde det att båten behövdes vid räddningsföretaget.
På samma sätt använde sig vakten vid fälbåten sig av master för att varna jägarna ute på isen. En upprest tom stång som syntes lång väg med hjälp av kikarna märkte ut lägrets plats, om den som lämnat kvar för att vakta båten märkte att havet blivit oroligt och fara hotade restes en till stång bredvid den första och i den fästes något klädesplagg.
Trots att livet på isen inte var det säkraste var det inte allt för ofta männen förolyckades. Det hörde inte heller till vanligheterna att någon hamnade i vattnet, fast det förekom. Rännstången var en viktig livlina.
Till utrustningen hörde bland annat
Fälbössa – tidigare lodbössa. Bössorna samt ammunition förvarades i bösskistor i båten.
Väckare – Strax under 2 meter (6 fot) lång stav med en hullingförsedd järnspets i ena änden. Användes dels för att pröva isens hållbarhet och dels i kamp med sälarna.
Rännstång – ca 4 meter (14 fot) lång stång, påminner om en tjockare skida som försetts med ett trähandtag. Tidigare var den inte skodd men senare började man sko stången med mässingsplåt eller nysilverplåt för att den skulle ränna bättre samt nötas mindre. Förutom handtaget fanns det två järnklykor framtill på stången där jägaren placerade bössan. Längst fram spändes även en vit skärm av tyg upp. Skärmen hade ett litet titt-/skjuthål i mitten och användes för att inte sälarna så lätt skulle upptäcka fälmännen.
Kikare och kompass – var livsviktiga för utan dessa kunde jägarna inte avlägsna sig många steg från sitt läger.
Dagögon – mörka glasögon
Dragsele – järnkrok försedd med snöre
Kläder – vit rock och mössa samt möjligtvis byxor
Petroleum – 10 liter per man skulle det vara.
Isborrar, yxor, isbill, spade, tändstickor m.m.
Säljakten förändras
Skärgårdsborna höll på med säljakt ända in på 1960-talet. Då hade miljöförstöringen gjort att sälstammen minskat kraftigt, något som ledde till ett förbud mot säljakt på 1980-talet. 1998 återinfördes en jaktkvot på gråsäl. (Vasabladet 4.2.2021)
Text: Johanna Karhulahti
Källor:
Livet bland Kvarkens söner och döttrar (1925), H. R. A. Sjöberg, s. 86-106
Replot "Tjörkbyijin" (1982), Rachel Lindgrén mf.l., s. 22-30
Replot historia (1958), K.V. Åkerblom
www.skarenmuseum.fi/saljakt/
Inspelning med Gustav Eriksson (Villas-Gusti) från Replot om hans tid i fälan (2014). Intervju av Johanna Björkholm och Johnny Sundstedt.
Vasabladet, artikel 438667: De riskerade livet – men säljägarna åkte ändå ut i fälan varje vårvinter
www.finna.fi