Fiskebodar vid Replot kykoby strand (1927). Bild: Finna.fi
Fisket i Replot
Strömming- och sikfisket gav mat på bordet
Fisket i Kvarkens skärgård har mycket gamla rötter och har i århundraden varit en avde viktigaste näringarna för människorna i området. Redan under stenåldern finns spår av säl- och fiskeplatser längs kusterna. Under medeltiden och framåt har fisket varit en del av självhushållningen.
Strömmingsfisket var länge det mest betydelsefulla. Fångsten bevarades genom saltning i träkärl. Till detta användes fjärdingar. Dessa kärl är gjorda är trä, namnet kommer från att de är en fjärdedel av en tunna och en fjärding rymmer 31,4 liter för våta varor. Saltet kom till norden redan under medeltiden och är en av de äldsta metoderna att konservera mat för långtidsbruk. Fångsten saltades med tanke både på försäljning och eget bruk.
Eftersom fisken vandrar både beroende på vattentemperaturen och mellan födoområden samt till lekplatserna kunde avstånden till fiskeområdena bli långa, och eftersom möjligheten att komma hem med fångsten samma dag inte fanns, byggdes enkla fiskarbastur för övernattning i den yttre skärgården. Till och med så långt som till Storkallan och Utgrynnan for Replot fiskarna efter fångst av strömming och sik.
Karta över fiskeområden. Det streckade området är Kvarkens världsnaturarv. Bild: S. Kellari
Det underlättade mycket det tunga arbetet med fisket när serietillverkningen av båtmotorer i början på 1900-talet kom i gång. Då kunde de flesta utrusta sin fiskebåt med en fyrtaktare av märket Wickström eller Olympia som de mest kända. Strömming fiskades på våren med ryssjor efter lekströmming och med sköten (nät med mycket täta maskor) efter att strömmingen lekt färdigt och vandrat längre ut i Kvarken.
Förutom strömming har fisket av sik haft stor betydelse. Sik har fiskats mestadels med nät och ketsor. En ketsa består av två delar: en armsom läggs ut från land, den ska leda fisken in till nätet som är lagd som en ring pådjupare vatten från där armen slutar. Armen är inte tänkt att fiska utan ska leda infisken och är ofta tillverkad av grövre material.
Gädda, abborre och mörtfiskar är sötvattensfiskar som anpassat sig till Kvarkens bräckta vatten. Leka vill dessa fiskarter helst i sött vatten och söker sig därför till flador som det finns gott om i Kvarkens skärgård på grund av landförhöjningen. Flador har bildats då landet stiger ur havet och grunda havsvikar har blivit avskärmade från havet men har ständig kontakt med havet via ’värkar’ där fisken kan stiga upp i fladan och leka i det nu utsötade vattnet. Att fånga fisken här var enkelt, att ’lippa’ är när man använder håv för att fånga fisken i de små bäckar ’rännilar’, ’värkar’ som för vatten från fladan. Till detta krävs ingen båt och gjorde det möjligt för allt folk ung som gammal att skaffa fisk till husbehovs. Även landryssjor användes, värkryssja kallades de med enklare konstruktion än strömmingsryssjor.
En följd av allt som krävdes för genomförande av fisket är att det utvecklades ett stort kunnande och skicklighet i hantverket att tillverka träkärl för saltning, att bygga båtar, knyta, reparera och montera nät, navigera och hitta på sjön och i den grunda skärgården i dis, dimma och storm.
Idag bedrivs yrkesfisket i mindre skala, främst med inriktning på sik, abborre och gädda. Fritidsfisket med kastspö efter gädda samt att pilka efter strömming är populärt bland besökare.
Fiskarbastun vid Kallan mot Utgrynnan.
Text: Tarja Grahn-Björkqvist, Johanna Karhulahti och Iita-Mari Hellberg
Källor:
K.V Åkerblom (1958). Replot historia
Sjöberg, H. R. (1925).: Livet bland Kvarkens söner och döttrar
Kellari, Sofia (2012): Stenig, karg och okonstlad
Uppslagverket Finland (6.6.2023)
Österbottens fiskarförbund rf och Hans Hästbacka (1984): Fladorna - havets barnkammare
Wikipedia (7.10.2025): Bröderna Wickströms Motorfabrik.
www.Kivikangas.fi (7.10.2025): Storryssja
www.finna.fi